Psykoterapin ger röst till stumma känslor

Psykoterapin är ett sätt att ge röst till stumma känslor. Terapirummet är en trygg plats att tillsammans med en annan person reflektera över vem man är. I mötet med en terapeut ger vi även uttryck åt vår inre dialog.

Ibland söker vi en terapeut vid en kris eller när vi känner att våra egna krafter inte räcker till. Ibland söker vi en terapeut när vardagens brus inte tillåter oss lyssna på våra egna sanningar. Terapin är en resa som klienten själv gör med terapeuten som följeslagare. Huvudspåret i den terapeutiska processen leder till inre sanningar, sanningar som ständigt förändras. Ibland inser att vi har gjort andras sanningar till egna sanningar. Då förstår vi att vi behöver skriva om vårt eget manus för att bli mer av oss själva. Kanske behöver vi bli av med ett bagage vi inte längre vill bära. Då kan vi omvärdera vår egen historia och betrakta den genom våra egna ögon.

Under mer än trettio år som aktiv psykoterapeut har jag konstaterat att människan använder olika språk för att uttrycka sig; de uttalade orden är bara ett av dessa språk. Tystnaden, musik, dans, drömmar, de skrivna orden är också språk. När vi uttrycker vår inre dialog – oavsett vilket språk vi än använder – förändras något i våra relationer. Vi är alltid ensamma med våra känslor och med våra tankar men när vi kommunicerar med andra människor händer det något viktigt både inom oss själva och i förhållande till andra. Vi är beroende av andra människor – vi kan inte överleva ensamma – och samtidigt behöver vi skapa en självständighet. Sunda relationer präglas av individernas självständighet och frihet.

De olika psykoterapiformerna har en gemensam grund: att individen skall förstå och formulera sina egna sanningar och därigenom kunna hantera tillvarons krokiga vägar. Det är vårt ansvar mot oss själva att leva i sanningen under vår livstid.